Vändpunkt
De flesta av oss ser nog på livet som en självklarhet. Vi ser på våra vänner och vår familj och vi förväntar oss att de alltid kommer att finnas hos oss, även om vi innerst inne vet att så inte är fallet.
Igår när jag slog på tv:n hamnade jag i ett pogram om en man som nyligen haft cancer. Innan diagnosen hade han varit som som de flesta män; händig och snäll, men de har sina dåliga sidor också. Han bodde i USA tillsammans med sin fru och deras två barn. Grannarna såg han på som vänner. En ganska vanlig amerikansk familj alltså.
Sedan kom beskedet. Mannen hade en mycket ovanlig form av cancer. Han insåg att livet kunde ta slut vilken sekund som helst. Hans vänner och familj, de viktiga personerna i hans liv som han nästan tagit för givet, de förstod det också.
Med cancern kom en vändpunkt för dem. Det var som en ny start på livet. Ett liv där varje sekund var oerhört viktig. Mannen förstod att hans vänner och familj betydde mer för honom än han trott. Med denna nya syn på livet började han hjälpa andra. När hans grannar åkte på semester en vecka tog han några vänner till hjälp och renoverade deras kök. Inte bara för att det behövdes. Han gjorde det för att visa hur mycket de betydde för honom.
Efter en tredje operation stod det klart att mannen skulle klara sig, men cancer hade satt sina spår.
Att pogrammet egentligen handlade om att göra om deras hus spelade ingen roll. Det var deras historia som ryckte med mig. Jag vet att jag kommer bära med mig det här ett litet tag för att sedan glömma bort det, för sån är jag. Vad jag hoppas är att du som läser det här inte är som jag. För det här är något som vi alla borde tänka på. Livet är bara till låns. En vändpunkt som denna får mig att inse det.
Igår när jag slog på tv:n hamnade jag i ett pogram om en man som nyligen haft cancer. Innan diagnosen hade han varit som som de flesta män; händig och snäll, men de har sina dåliga sidor också. Han bodde i USA tillsammans med sin fru och deras två barn. Grannarna såg han på som vänner. En ganska vanlig amerikansk familj alltså.
Sedan kom beskedet. Mannen hade en mycket ovanlig form av cancer. Han insåg att livet kunde ta slut vilken sekund som helst. Hans vänner och familj, de viktiga personerna i hans liv som han nästan tagit för givet, de förstod det också.
Med cancern kom en vändpunkt för dem. Det var som en ny start på livet. Ett liv där varje sekund var oerhört viktig. Mannen förstod att hans vänner och familj betydde mer för honom än han trott. Med denna nya syn på livet började han hjälpa andra. När hans grannar åkte på semester en vecka tog han några vänner till hjälp och renoverade deras kök. Inte bara för att det behövdes. Han gjorde det för att visa hur mycket de betydde för honom.
Efter en tredje operation stod det klart att mannen skulle klara sig, men cancer hade satt sina spår.
Att pogrammet egentligen handlade om att göra om deras hus spelade ingen roll. Det var deras historia som ryckte med mig. Jag vet att jag kommer bära med mig det här ett litet tag för att sedan glömma bort det, för sån är jag. Vad jag hoppas är att du som läser det här inte är som jag. För det här är något som vi alla borde tänka på. Livet är bara till låns. En vändpunkt som denna får mig att inse det.
Ensamheten under ytan
Vi står mitt på ett torg. Runt omkring oss är det fullt med människor. Ljudnivån är hög. Man pratar om allt och ingenting. Man pratar med kompisar, förädrar, försäljare och andra, helt främmande personer. Närheten av varandra ger känslan av en grupp. Men torget är fullt av enskillda individer. Ingen av oss känner sig helt och hållet som en i gruppen. Vi är alla ensama.
Torget syboliserar världen. Den är full av prat. Prat om sånt vi vill ska vara sant, men som vi vet aldrig kommer bli det. Prat om drömmar vi låtsas är sanna. Vi är omgivna av de vi kallar vänner och familj. Men samtidigt är vi ensamma. Vi pratar med dem. De som vi tror vet allt om oss, men de vet ingenting. Våra tankar håller vi för oss själva. De kommer ingen någonsin få höra.
Är det de som gör oss så ensama?
Våra tankar?
Kanske. För människan är en självisk varelse. Allting kretsar runt en själv.
"Det är JAG som är ensam. Ni andra är en del av gruppen, men JAG står utanför".
Förstår du nu vad jag menar?
Att alla vi som står på torget är ensama. Att alla i hela världen är ensama. Vi är inte delar av en grupp. Vi pratar om en värld som vi vill ska vara sann. Försöker överrösta sanningen på något sätt.
Men under ytan finns den fortfarande. Ensamheten.
Vi har de som älskar oss. Och vi älskar dem också. På ett sätt hör vi ihop. Men trots det så står vi ensama. Vi tycker att alla andra har det så mycket bättre. Önskar att vi var en del av deras liv. Och det är vi. Men vi ser det inte. Vi ser bara att vi är ensama bland alla andra. Vi tror att vad vi tycker inte spelar någon roll. Vi vill inte vara ensama, men det är vi som skapar ensamheten. Det är vi som intalar oss själva att vi är ensama.
En lögn som vi gör sann.
Torget syboliserar världen. Den är full av prat. Prat om sånt vi vill ska vara sant, men som vi vet aldrig kommer bli det. Prat om drömmar vi låtsas är sanna. Vi är omgivna av de vi kallar vänner och familj. Men samtidigt är vi ensamma. Vi pratar med dem. De som vi tror vet allt om oss, men de vet ingenting. Våra tankar håller vi för oss själva. De kommer ingen någonsin få höra.
Är det de som gör oss så ensama?
Våra tankar?
Kanske. För människan är en självisk varelse. Allting kretsar runt en själv.
"Det är JAG som är ensam. Ni andra är en del av gruppen, men JAG står utanför".
Förstår du nu vad jag menar?
Att alla vi som står på torget är ensama. Att alla i hela världen är ensama. Vi är inte delar av en grupp. Vi pratar om en värld som vi vill ska vara sann. Försöker överrösta sanningen på något sätt.
Men under ytan finns den fortfarande. Ensamheten.
Vi har de som älskar oss. Och vi älskar dem också. På ett sätt hör vi ihop. Men trots det så står vi ensama. Vi tycker att alla andra har det så mycket bättre. Önskar att vi var en del av deras liv. Och det är vi. Men vi ser det inte. Vi ser bara att vi är ensama bland alla andra. Vi tror att vad vi tycker inte spelar någon roll. Vi vill inte vara ensama, men det är vi som skapar ensamheten. Det är vi som intalar oss själva att vi är ensama.
En lögn som vi gör sann.
Den spelade verkligheten
Världen på en filmduk. Den speglar mycket av vår vardag. Men spegeln förvränger bilden och gör den perfekt. Hjälten vinner över det onda. Prinsessan får sin prins. Så är det inte i vår verkliga värld. Våra hjältar är inte de som är störst, bäst och vackrast. De räddar inga liv. Men det är väl så vi vill se på det. Vi vill se en snygg Tom Cruse som räddar oss från utomjordingar. De som verkligen räddar världen, de känner vi knappt till.
Världen är inte heller så som den är i tonårsfilmer, där tjejen som spelar huvudrollen alltid tar sig igenom alla svårigheter och får killen i sina drömmar. Ofta är hennes svårigheter ingenting alls jämfört med våra. Hon tar sig förbi jobbiga föräldrar och populära tjejer somförsöker fånga samma kille.
Vi tar oss igenom långa dagar av svett och tårar. Stressar till skolan. Pluggar järnet för att få bra betyg. Vi försöker vara sociala och få många vänner samtidigt som vi gör allt för att få en glimt av killen som vi tycker om. Sedan går vi hem. Gör våra läxor, går på fotbollsträningen, åker hem, äter och pluggar inför provet nästa dag.
Därtill finns kravet att alltid se bra ut, vad som än händer. För om man inte gör det så är man töntig. Udda. Inte som alla andra. Så som man egentligen borde vara. Sig själv. Utan den perfekta ytan. Så som tjejen i filmen är, och hon klarar sig ju bra. Men utan våran perfekta yta är vi ingenting. Vi blir lämnade ensamma, även om det är så alla strävar efter att vara. För idealet är ju att vara sig själv och att vara perfekt. Men med våra krav på perfektion är det en omöjlighet.
Men tjejen i filmen fixar det här hur lätt som helst. Det är så vi vill att det ska vara, därför är det så vi visar upp det. "Titta här så bra vi har det."
Genom filmer kan vi få våra drömmar att gå i uppfyllelse, hur omöjliga de än är.
Världen är inte heller så som den är i tonårsfilmer, där tjejen som spelar huvudrollen alltid tar sig igenom alla svårigheter och får killen i sina drömmar. Ofta är hennes svårigheter ingenting alls jämfört med våra. Hon tar sig förbi jobbiga föräldrar och populära tjejer somförsöker fånga samma kille.
Vi tar oss igenom långa dagar av svett och tårar. Stressar till skolan. Pluggar järnet för att få bra betyg. Vi försöker vara sociala och få många vänner samtidigt som vi gör allt för att få en glimt av killen som vi tycker om. Sedan går vi hem. Gör våra läxor, går på fotbollsträningen, åker hem, äter och pluggar inför provet nästa dag.
Därtill finns kravet att alltid se bra ut, vad som än händer. För om man inte gör det så är man töntig. Udda. Inte som alla andra. Så som man egentligen borde vara. Sig själv. Utan den perfekta ytan. Så som tjejen i filmen är, och hon klarar sig ju bra. Men utan våran perfekta yta är vi ingenting. Vi blir lämnade ensamma, även om det är så alla strävar efter att vara. För idealet är ju att vara sig själv och att vara perfekt. Men med våra krav på perfektion är det en omöjlighet.
Men tjejen i filmen fixar det här hur lätt som helst. Det är så vi vill att det ska vara, därför är det så vi visar upp det. "Titta här så bra vi har det."
Genom filmer kan vi få våra drömmar att gå i uppfyllelse, hur omöjliga de än är.
Första inlägget - Julafton
Idag är det Julafton. Dagen som vi alla väntat på. Jättespeciell, verkligen...
Man äter god mat, tittar på Kalle Anka och öppnar paket, sedan är dagen över. Egentligen är det inget speciellt alls med Julafton. Årets Julafton var tristare än någonsin. Vi var inte ens hela familjen. Kusinerna har åkt till Gotland, så vi fick fira Jul själva.
Men man överlever. Precis som med allt annat. Jorden har inte gått under, himlen har inte ramlat ner. Jag lever fortfarande. Men jag är inte på världens bästa humör (det kanske du märker). Men jag rycker nog upp mig. Om bara en vecka är det Nyårsafton. Man kan ju alltid hoppas att det nya året blir bättre än det här.
Men God Jul i alla fall. Hoppas eran var bättre än min.
Man äter god mat, tittar på Kalle Anka och öppnar paket, sedan är dagen över. Egentligen är det inget speciellt alls med Julafton. Årets Julafton var tristare än någonsin. Vi var inte ens hela familjen. Kusinerna har åkt till Gotland, så vi fick fira Jul själva.
Men man överlever. Precis som med allt annat. Jorden har inte gått under, himlen har inte ramlat ner. Jag lever fortfarande. Men jag är inte på världens bästa humör (det kanske du märker). Men jag rycker nog upp mig. Om bara en vecka är det Nyårsafton. Man kan ju alltid hoppas att det nya året blir bättre än det här.
Men God Jul i alla fall. Hoppas eran var bättre än min.