En natt i kojan
Nästan all snö hade smält bort. Små snödroppar stack upp lite här och var. Tre små flickor gick på den leriga vägen. Deras mammor hade målat dem röda om kinderna och letat fram gamla randiga kjolar. De var alldeles för stora för flickorna, men med ett skärp runt de smala midjorna hade de löst det problemet. De höll i varsin korg som innehöll spåren av eftermiddagens lyckosamma husknackningar. Mycket av godiset var redan uppätet, men det fanns ett lager på botten av varje korg. De små flickorna fnittrade åt någonting som en av dem sagt. En bil körde förbi. Föraren tutade åt flickorna. När han körde förbi såg de att han log mot dem. Vägen var tom igen. Flickorna traskade vidare. Deras kjolar släpade i marken och leran skapade en brun kant längst ner, men ingen av flickorna lade märket till det. De var för upptaga av att prata om annat.
De små flickorna svängde in på en ny väg för att prova lyckan där. De skulle just svänga vänster och knacka på när de såg vilket hus de stod framför. Först stod de blickstilla. Det som bara var några sekunder kände som en evighet. Sedan sprang de ut från gården och mot nästa hus. Det sista huset för året. För ingen av dem ville stanna ute mycket längre. Det hade blivit för mörkt.
Från andra sidan vägen betraktade Moa de små flickorna. Hon visste varför de undvikit det huset. Minnet skrämde henne inte lika mycket som det skrämde dem, men det gjorde henne ledsen.
Klara hade alltid bott i huset mittemot. Hon och Moa hade lekt tillsammans i alla väder. När de börjat skolan hade de gjort läxor tillsammans och, när de blev lite äldre, skolkat tillsammans. Om Moa kände sig ensam kunde hon alltid gå till Klara. Under påsken brukade de alltid busa med de små flickorna i för stora kjolar. Sedan kunde de ge dem hur mycket godis som helst för att göra dem glada igen. Moa och Klara gjorde allt tillsammans. De var bästa vänner. Eller, det var så det brukade vara.
Förra sommaren hände något som skulle förändra allt. Moa och Klara hade byggt en koja i skogen. De hade dragit dit gamla plankor som de fått av Klaras pappa. Han jobbade på ett bygge i närheten och ibland kom han hem med plankor till sin dotters koja. De hade snickrat i en hel vecka och var stolta med resultatet. En dag bestämde de sig för att övernatta där. De tog med sig sovsäckar, varsin mobiltelefon och lite kakor att äta till frukost. De åt middag hemma innan de gick. Att gå dit gick hur fort som helst, men när Moa gick hem dagen efter hade det varit den längsta vägen hon någonsin gått.
När de lagt sig tillrätta låg de och småpratade långt inpå småtimmarna. Det hade varit en av de bästa kvällarna i Moas liv. Hon mindes den lika tydligt som om det hände i detta nu.
De låg bredvid varandra i varsin sovsäck. Moa i Klaras och Klara i Moas. De hade bytt för skojs skull. Sedan låg de i skogens mörker och pratade och fnittrade. Skogens ljud skrämde dem inte. Istället låg de ibland och lyssnade efter vad det skulle kunna vara för djur.
"Det är en räv" sa Moa en gång.
"Nej, det hör du väl att det inte är" svarade Klara. "Det här djuret är mycket större. Jag tror att det är en elefant". Sedan skrattade de.
Klara somnade innan Moa. Hon pratade i sömnen och Moa försökte tyda vad hon sa. Det gick inte alls. Så Moa somnade till ljudet av sin väns röst. Det var den sista gången hon hörde den.
När Moa vaknade på morgonen var de första hon lade märket till att sovsäcken var blöt. Hon tittade upp, men taket var heltäckande. Det kunde inte ha regnat in. Hon tittade ut genom fönstret men tittade genast bort igen. Solen hade redan varit uppe länge och den bländade henne. När hon äntligen fick bort ljusfläckarna från hornhinnan såg hon Klara. Eller snarare avsaknaden av henne. Sovsäcken bredvid henne var tom. Och det blöta på sovsäckarna var inte vatten, det var blod.
Moa skrek högt. Inte bara en, utan flera gånger. Sedan klättrade hon ut ur kojan och började gå hemåt. För varje steg som hon tog insåg hon mer och mer vad som hänt. Klara var borta. Med tanke på blodet som nu rann över hennes fingertoppar så skulle hon aldrig få se henne igen.
Moa skrek högt. Inte bara en, utan flera gånger. Sedan klättrade hon ut ur kojan och började gå hemåt. För varje steg som hon tog insåg hon mer och mer vad som hänt. Klara var borta. Med tanke på blodet som nu rann över hennes fingertoppar så skulle hon aldrig få se henne igen.
Det tog evigheter att komma hem igen. Moas mamma mötte henne vid dörren.
"Hej gumman" sa hon och log. "Hade ni det trevligt? Vart är Klara? Men…" Så såg hon blodet på Moas händer. Hon skrek. Högre än vad Moa skrikit i skogen.
Moa blinkade bort minnet. Det rann nerför kinderna tillsammans med tårarna.
Hon tittade ut genom fönstret igen. De små flickorna skyndade hemåt. Kjolarna fladdrade bakom dem. De visste inte vad som hänt. De visste bara att de som brukade bo där flyttade när deras dotter dog. Många trodde att hon spökade där. Om hon hade gjort det, då hade Moa varit där. Hon hade spenderat all sin lediga tid där. I mörkret. Ensam med ett spöke.