BlackButterfly

Hon står på bryggans allra yttersta kant. Den är täckt av nattens frost, det känner hon mot sina bara fotsulor. Hon darrar till i den kalla nattbrisen. Blicken är riktad mot horisonten. Solens sista strålar leker i vattnet. Stjärnorna har tänts på den mörka himlen. Bakom henne lyser månen svagt. Den är ny. Formad som ett komma i en text som ingen kan se. Det är tyst omkring henne. Hennes hud har börjat knottra sig av kylan. Hon är tunnklädd. Ett tunt linne och ett par linnebyxor är allt hon har på sig. En varmare jacka ligger vid en sten där bryggan håller fast i marken. Där står även hennes skor prydligt uppställda. Vita sneakers från Nike. Inte hennes favoritskor direkt, men det är vita sneakers man ska ha nu för tiden. Desto dyrare, desto bättre. Den som inte följer trenden här blir det synd om. Endast därför har hon köpt dem. Och det är av samma andledning som jackan som ligger bredvid är av märket Everest och grön. Grönt är fint, det tycker hon också. Men jackan är inte fin. Ändå har hon köpt den. För alla andra har sånna jackor. Men hon är inte som alla andra. Hon vill ha en blå kavaj och röda Converse istället. Men hon vågar inte. Hon är feg. Orden slår mot hennes tomma insida. Ekar länge för att hon verkligen ska uppfatta dem. Hon är feg. Hon vågar inte gå emot trenden. Hon har sett vad som händer dem som gjort det.
En kille, nyinflyttad, hade haft på sig svarta gympaskor från DinSko och en enkel svart jacka från H&M. Det första de andra killarna sa till honom var ”Bög”. De hade ingen andledning över huvud taget. Han hade bara fel kläder på sig. Under flera veckor trakaserade de honom, enda tills han insåg vad felet var; han såg annorlunda ut. Så han blev en i mängden han också. En av skolans robotar, klädda i vita sneakers, jeans, munkjacka och gröna, dyra jackor. En som gjorde precis som alla andra. De sket i skolan, de rökte på rasterna. Och ingeting hade hon gjort för att gå emot det. För hon är feg.

Ännu en kall vind sveper in över bryggan. En vit dimma svävar över vattnet, som om älvorna dansade på ytan. Hon tar ett djupt andtag, sväljer högt och andas in djupt igen. Hon skakar nästan av kylan. De vita tandraderna slår ihop, gång på gång, men hon märker inget.

Hon vill inte vara en robot längre. En sån som gör precis som alla andra. Hennes lungor har redan fått i sig för mycket rök. Hennes sinne alldeles för mycket skit. Hon vill inte längre, men att stå emot, vara rebellisk, det skulle hon aldrig klara av. Det här är hennes enda alternativ.

Vattnet guppar. Det slår emot bryggan med ett litet kluck då och då. Ibland stänker det upp mot hennes tår. Det är iskallt. Som små vassa nålar som någon sticker in. Det är så lätt att bara ta ett enda litet steg. Rakt ner i det mörka, iskalla vattnet, och sen skulle allt vara över. Hon skulle bara behöva låta sig dras ner mot bottnen och stanna där. Svårare än så är det ju inte. Eller? Tvivel börjar röra sig inom henne. Vågar hon verkligen? Tänk om hon ligger där nere i evigheter innan det tar slut? Sedan ruskar hon sakta på huvudet. Nej, nu ska hon göra det här. Den här världen är inte så bra som den kan verka för någon som bara tittar på. För någon som bara ser den där perfekta ytan av robotar och snälla föräladrar. Den personen skulle aldrig förstå helvetet som hon levde. Det är lika bra att det får ta slut nu.

Så tar hon det avgörande steget. Rakt ut i tomma luften. Fötterna slår hårt emot den kalla ytan. Vattnet som stänker upp omringar hennes kropp då den fortfarande hänger i luften och det finns kvar även när hon är under ytan. Om hon hade lyssnat noga hade hon hört när det slår mot den rubbade ytan som regndroppar. Men hon lyssnar inte. Hon låter mörkret och kylan omfamna henne. Hon låter det dra henne ner mot bottnen. Små vattenbubblor ringlar upp mot ytan. En svag duns hörs när hennes fötter slår emot sanden på bottnen. Där finns knappt några stenar eller något skräp. Bara sand och vatten.

Hennes lungor skriker efter luft, men hon stannar kvar nere på bottnen. Hon vill inte upp, vill inte tillbaka. Hon vill bli fri. Men tanken rör ändå vid henne. Tanken att om hon skulle fortsätta sitt liv, då kanske allt skulle lösa sig tillslut. En salt tår blandar sig med vattnet. Inom henne skriker hennes hjärta att hon ska simma uppåt. Att hon ska fortsätta leva. Hon stretar emot. Föreställer sig att de står där uppe nu, de som bestämmer här omkring. Hon gör allt för att det ovan ytan ska kännas mer skrämmande än det som finns under den. Det som tillslut får henne att släppa taget om bottnen, kylan och mörkret är en liten, vilsen fisk som styker sig mot hennes ben. Fjällen skär som små knivar mot huden och beröring skrämmer henne. Hon är inte ensam här nere. Hennes krafter har sinat i bristen på syre, men trots det lyckas hon skuta ifrån. Den svaga månskäran ger ett välkomnande ljus ovan ytan, och med sina sista krafter tar hon sig upp.

Ett enda andetag är allt som behövs för att hon ska förstå. Förstå att döden inte är menad för henne, inte än. Förstå att hon älskar livet, även om det är ett helvete. Natten är fortfarande mörk för den som nu öppnar ytterdörren, men för henne är den ljus som en sommardag. Stjärnornas klara ljus bländar henne när hon öppnar ögonen, men hon tittar inte bort, hon blundar inte. Hon ser rakt mot dem och försöker komma på vad som kunde vara så hemskt att hon missat de vackra sakerna med livet.

Hon drar tacksamt på sig den varma jackan och Nike-skorna. Sakta börjar hon gå på stigen som leder tillbaka hem. Hon huttrar, men det bekomer henne inte det minsta. Hon kan i alla fall känna någonting. Hon super in allting med blicken. Det är som om hon aldrig sett björkarna utanför korvkiosken förut, även om det är där hon spenderar sina dagar. Aldrig har hon lagt märket till fåkelholken som sitter spikad bakom stopskylten. Nej det är mycket hon har missat, mycket hon har att ta igen. Som att köpa de där röda Conversen hon såg förra veckan. Och ta på sig den blåa kavajen hon fick av mormor i sommras.