BlackButterfly

Vi står mitt på ett torg. Runt omkring oss är det fullt med människor. Ljudnivån är hög. Man pratar om allt och ingenting. Man pratar med kompisar, förädrar, försäljare och andra, helt främmande personer. Närheten av varandra ger känslan av en grupp. Men torget är fullt av enskillda individer. Ingen av oss känner sig helt och hållet som en i gruppen. Vi är alla ensama.
Torget syboliserar världen. Den är full av prat. Prat om sånt vi vill ska vara sant, men som vi vet aldrig kommer bli det. Prat om drömmar vi låtsas är sanna. Vi är omgivna av de vi kallar vänner och familj. Men samtidigt är vi ensamma. Vi pratar med dem. De som vi tror vet allt om oss, men de vet ingenting. Våra tankar håller vi för oss själva. De kommer ingen någonsin få höra.
Är det de som gör oss så ensama?
Våra tankar?
Kanske. För människan är en självisk varelse. Allting kretsar runt en själv.
"Det är JAG som är ensam. Ni andra är en del av gruppen, men JAG står utanför".
Förstår du nu vad jag menar?
Att alla vi som står på torget är ensama. Att alla i hela världen är ensama. Vi är inte delar av en grupp. Vi pratar om en värld som vi vill ska vara sann. Försöker överrösta sanningen på något sätt.
Men under ytan finns den fortfarande. Ensamheten.

Vi har de som älskar oss. Och vi älskar dem också. På ett sätt hör vi ihop. Men trots det så står vi ensama. Vi tycker att alla andra har det så mycket bättre. Önskar att vi var en del av deras liv. Och det är vi. Men vi ser det inte. Vi ser bara att vi är ensama bland alla andra. Vi tror att vad vi tycker inte spelar någon roll. Vi vill inte vara ensama, men det är vi som skapar ensamheten. Det är vi som intalar oss själva att vi är ensama.
En lögn som vi gör sann.