Sommaren i ingenstans
Hon har varit här uppe i en vecka. En lång, tråkig vecka. Hon åker upp hit varje sommar för att träffa mormor och morfar. Hon, mamma och lillasyster Mona. Pappa följer aldrig med eftersom han och mamma är skilda. Det har de alltid varit, eller i alla fall nästan alltid. Inte så att de hatar varandra, men pappa har en tendens att gå mamma på nerverna, och tvärt om.
För att överleva två veckor i tristess, borta från alla kompisarna och själva civilisationen, har Felicia tagit med sig massor med böcker och sin Mp3. De flesta av böckerna ligger fortfarande olästa i resväskan. Mp3:n däremot har hon använt flitigt. Hon har inte rört sig mycket ifrån sängen. Ingen ide, tycker hon, eftersom det enda som finns att göra är att titta på en tv med dålig mottagning på alla kanaler utom de på finska, åka till ICA, sola och samtidigt bli biten eller stungen av mygg och bromsar eller bada i älven. Inget av alternativen låter särskilt lockande. Eller ja, inget av dem lät särskilt lockande, inte förens idag.
Hon hade varit tvungen att röra på sig. Mona ville desperat ha ett frimärke till sitt vykort som hon skulle skicka till sin bästa kompis. Mamma var villig att bjuda dem på varsin glass om bara Felicia följde med. Hon gick med på det, men suckade högt flera gånger bara för att visa sitt missnöje. För att komma till Ica var man tvungen att gå längs ”den stora vägen”, som egentligen var väldigt liten, längs älven. När man kom till bågbron, den första av fem broar som ledde över älven, skulle man svänga vänster och sedan höger och fortsätta framåt tills man kom till ICA. Alldeles för långt för att gå, tyckte både Felicia och Mona, men den enda cykeln som fanns var trasig och mamma hade ingen lust att skjutsa dem när de lika gärna kunde gå. Allstå knöt Felicia sina gröna Converse, satte Mp3:n i fickan och började gå på grusvägen bort mot ”den stora vägen”. Bredvid henne gick Mona och försökte få tag i en av hörlurarna. Först låtsades hon inte om henne, men tillslut blev det så irriterande att hon gav med sig och räckte över den ena hörluren till sin syster. Ett brett leende spred sig över Monas ansikte. Felicia bara fortsatte att gå.
När de nådde bågbron var Felicia redan varm i hela kroppen. Hon ångrade verkligen valet av kläder. Hon hade på sig en svart topp och mörkgråa jeans. Det hade varit snyggt en sval höstdag, men mitt i sommarvärmen såg hon bara malplacerad ut. Hennes syster hade på sig en rosa kjol som inte ens räckte till knäna och ett vitt linne. Det solblekta håret hade hon dragit bort från ansiktet med ett diadem. Åh, så hon avundades henne.
När de kom till ICA och gick in bad Felicia en tyst tackbön till den som uppfunnit luftkonditioneringen. Hon ögnade igenom tidningsstället medan Mona valde bland glassarna. Tillslut bestämde hon sig för en sommarspecial och gick bort till kylen där glassarna låg. Mona stod i valet mellan en Magnum mandel eller en Snickers. Felicia valde en Magnum Strawberry White. När Mona väl valt glass – en Snickers – gick de fram till den enda kassan och betalade. Sedan satte de sig ute i solen på en bänk. Framför dem stod en byggnadsställning bredvid väggen. En ung kille, kanske ett par år äldre än Felicia, höll på att skrapa bort den nötta, röda färgen från väggarna för att måla dit ny. Även han var klädd helt i svart; ett par svarta bomullsbyxor och ett linne. Hans hud var brun efter många timmar i den heta solen. Det mörka håret låg i vågor på huvudet.
Han hade sett dem där de satt, och tittade på dem i smyg. Felicia hade sett det och fnittrat till.
”Vad skrattar du åt?”, hade Mona frågat.
”Ingenting”, hade hon svarat och fortsatt äta på sin glass.
Efter en stund gick han in i butiken. När han kom ut igen hade han en glass i handen. En likadan som Felicia hade. Hon fnittrade ännu mer, och Mona gav henne ilskna blickar.
Samma kväll hade mamma varit tvungen att åka till Ica för att köpa mjölk. Felicia anmälde sig genast frivillig att följa med. Tänk om han kanske var kvar?
Besviket såg hon att byggnadsställningen var tom när de kom fram. Hon gick upp för trapporna och in i butiken med mamma hack i häl. Den förste person hon såg när hon öppnade dörren var killen från byggnadsställningen. Deras blickar möttes för en sekund innan mamma drog med henne bort till mjölken.
Hon börjar drömma sig bort där hon sitter på verandan. Tyst sjunger hon med i de lugna låtar som hon satt på repeat. Då tränger ett annat ljud in i hennes öron. Ljudet av en moppe som närmar sig. Hon ser upp, och visst är det en silverfärgad moped som rullar fram på grusvägen. Felicia ser tvivlande på den. Hit kommer det nästan aldrig någon, och kommer det någon så är det syster eller en gammal släkting som hon inte ens vet om att hon har. Men ingen av dem kommer så här sent, och definitivt inte på en moppe.
Mopeden parkerar snyggt utanför det fallfärdiga skjulet på tomten. När föraren tar av sig hjälmen ser hon vem det är. Killen från ICA. Hjärtat börjar slå hårdare i bröstkorgen medan frågorna hopar sig i huvudet. Vad gör han här? Varför skulle han vilja komma hit? Ser mitt hår bra ut?
Killen ler mot henne och börjar gå mot verandan där hon sitter. Hon sliter ut hörlurarna ur öronen.
- Hej, säger han.
- Hej, svarar hon blygt.
- Jag heter Oliver. Jag såg dig vid ICA förut.
Han bryter inte på norrländska, snarare på stockholmska.
- Felicia, svarar hon. Han har kommit enda fram till stolen där hon sitter nu. Mm, jo, jag var där och köpte glass. Ja, och mjölk.
- Jo, jag såg dig båda gångerna, ler han.
- Ja, jag såg dig också.
Hon vågar sig på att titta upp och möts av två nötbruna, glada ögon.
- Du är från Stockholm hör jag, fortsätter han. Jag med. Är bara här uppe för att farsan fixade ett sommarjobb hos min farbror. Jag ska måla om hela ICA-butiken.
Än så länge har jag inte hittat något att göra här, utom att jobba. Det finns ju ingen i våran ålder här, utom vi.
- Jag vet vad du menar. Felicia låter precis som vanligt, men på insidan skriker hon av lycka. Vi åker upp varje sommar, stannar i två, tre veckor för att träffa mormor och morfar. Sen åker vi hem igen. Vi bara är här, det finns inget att göra.
- Du kan ju komma till ICA någon dag, om du vill alltså. Oliver tittar ner och det verkar nästan som om han rodnar.
- Ja, det kanske jag gör, svarar Felicia. Jag har ju ändå inget annat för mig.
Hon ler stort. Det här kanske inte blir den tråkiga sommaren som hon trodde att det skulle bli.