BlackButterfly

   Lina såg på sig själv i helfigurspegeln som prydde garderobsdörren i hennes rum. Hon synade kritiskt den korta, vita kjolen som visade de vackert brunbrända benen och det gula linnet vars urringning slutade längre ner än vad hon var van vid. Var det allt för vågat? Hon slängde en blcik på klockan och insåg att hon ändå inte skulle hinna byta. Hon drog en hand genom det långa, solblekta håret, sedan gick hon raskt ut i hallen och lät fötterna glida ner i de vita ballerinaskorna som hon ställt fram dagen innan. Så fort hon öppnade dörren kände hon den välbekanta knuten i magen. Utan att tänka på det drog hon i linnet för att gömma den. Hon skämdes för den, och hon ville inte att någon skulle veta.
    Skolan låg bara ett stenkast från hyreshuset där Lina och hennes pappa bodde. Det var en stor tegelbyggnad som fyllde henne med rädsla och skam varje gång hon såg den. Och än värre var gruppen av elever som stod vid dörren. För henne var de som en blokad som hon inte skulle kunna ta sig förbi. Hon ångrade att hon inte satt på sig jeans istället. Hon sänkte blicken i marken när hon gick förbi, men hon behövde inte titta på dem för att veta att de gav henne överlägsna blickar.
  -  Bimbo, viskade Jen, högsta hönset i gänget. Hon viskade det tillräckligt högt för att Lina och gruppen runt omkring skulle höra, men tillräckligt lågt för att det skulle undgå lärarnas skarpa öron. Hennes röst ingav respekt. Ingen satte sig upp mot Jen, speciellt ingen som Lina.
Lina fortsatte in i skolan och bort mot sitt skåp. I magen vred sig knuten precis som den brukade. Dagen hade bara börjat, och ett ord som bimbo var Jennifers sätt att säga godmorgon. Hon gick genom korridoren bort till klassrummet där de hade svenska. Ingen så mycket som tittade på henne, och det var hon glad för. Även om hon ville bli sedd så ville hon vara osynlig för alla på skolan. Hon visste hur de skulle reagera om de såg henne. Orden flög redan genom hennes huvud och hon bara väntade på att någon skulle uttala dem. Bimbo. Hora. Slampa. Men ingen sa något. Tacksamt svängde hon in i klassrummet och satte sig längst bak i hörnet.

   Margareta, deras lärare, stod längst fram och pratade om grammatik. Lina skrev inte ned vad hon sa, hon visste redan allt det här. De hade gått igenom samma sak i en vecka nu, men det var fortfarande bara hon som förstod. Margareta log mot henne innan hon vände sig mot resten av klassen och suckade. Ingen lyssnade på henne. De satt i olika privata samtal om vad som hänt under sommarlovet eller vem som var snyggast på skolan just nu. Eftersom Margareta visste att det inte ledde någonting till att be dem vara tysta så lät hon dem som vanligt gå en kvart tidigare. Lina tog lång tid på sig att plocka ihop sina böcker. Hon kände sig säkrare i klassrummen än i ute korridoren. Hon drog lite i linnet och gick ut. Vid hennes skåp stod Jen och hennes vänner. En av dem, Lina trodde att hon hette Martina, stod lutad mot skåpet, och hon gjorde ingen ansats till att flytta på sig.
   -  Ursäkta, sa Lina tyst. Martina låtsades inte höra. Lina höjde rösten och upprepade sig.
   -  Jasså, du vill komma in här? Varför sa du inget? sa Martina, men hon flyttade inte på sig. Jen fnittrade och log segervisst. Lina suckade och gick bort mot nästa klassrum. I huvudet förberedde hon redan en ursäkt till att hon inte hade några biologiböcker med sig. Linus, deras biologilärare mötte henne i dörren. Han log mot henne. Lina drog i linnet.
  -  Vilken tur att du kom, Lina. Jag skulle vilja prata med dig. Hon böjde ner huvudet. Han vet, tänkte hon. Han vet, och nu tänker han se till att hela skolan får reda på det. Linus ledde fram henne till en stol och satte sig sedan mittemot henne.
  -  Jag har tittat på dina betyg, de är väldigt bra.
  -  Mm, fick han till svar.
  -  Men du verkar väldigt, ja,  ensam… Det är inget du skulle vilja berätta för mig? Du vet att du kan lita  på mig va?
  -  Det är inget, svarade hon. Han försöker bara hitta något som är värt att berätta för hela skolan. Lita på honom? Jo visst!
  -  Okej. Något besviket gick Linus för att öppna dörren till resten av klassen.
   Efter lektionen kom Jen fram till Lina.
  -  Om jag får reda på att du sa något så blir det synd om dig, väste hon. Hennes grå ögon sköt blixtar, men bara så att Lina såg det.
   Under lunchen fick Lina sitta ensam vid ett av de tråkiga plastborden. Flera gånger hade andra av skolans elever stött emot hennes stol. Vissa gånger riktigt hårt. Trots att ingen sagt ”ursäkta” hade Lina alltid svarat ”det gör ingenting”, och varje gång hade en hand smugit sig ner och dragit i linnets nederkant. Efter lunchen gick hon till sin mentor Pontus och sa att hon mådde illa. Han sa att hon nog skulle gå hem och hoppades att hon snart skulle må bättre. Hon drog i linnet och hoppades att han hade rätt. Hemma satte hon sig vid skrivbordet. Hon tvekade om hon skulle sätta på dator eller inte, men bestämde sig tillslut för att läsa lite istället.
När hennes pappa kom hem hade hon middagen färdig. Spagetti och köttfärssås. Han log och kramade om henne. Klockan var kvart över tio och maten hade varit färdig länge, men Lina brydde sig inte, hon var bara glad att hennes pappa var hemma och att hon slapp vara ensam. På hans fråga om hur det varit i skolan svarade hon att det varit bra. De hade fortsatt med grammatiken, men det var så lätt att det nästan var tråkigt.
- Det är min flicka, sa henne pappa och rufsade till henne i håret.

   På natten hade hon svårt att sova. Tårarna ville ut, men hon ville inte att pappa skulle tro att hon var ledsen. Hon ville fortsätta vara hans duktiga flicka. Hon ville inte att han skulle behöva skämmas för att han hade en bimbo till dotter.

   Nästa morgon när hon kom till skolan var skolgården tom. Det fanns ingen Jennifer som mötte henne vid dörren, inga killar som lirade fotboll in i det sista och inga överseende lärare. Hon gick in i skolan och bort till sitt skåp. Alla undvek att titta på henne, höll sig inom sina små grupper. Hon sökte efter Jen och hennes gäng med blicken med kunde inte hitta dem. Hon hämtade sina saker och gick bort mot klassrummet. Den högra handen drog konstant i dagens tunna t-shirt. Linus kom ut genom lärarrummet. Han vinkade henne till sig. Lina tittade frågande på honom, men följde med in i lärarrummet. Där satt Jen och hennes vänner. Genast tittade Lina ner i marken. Linus bad henne sitta ner.
  -  Lina, började han. Är de här flickorna snälla mot dig? Lina svarade inte. Hon kunde känna Jennifers giftiga blickar. Orden som hon gång på gång sagt till henne, ”Säger du något så blir det synd om dig”, slog inuti.
  -  Lina, du måste berätta för mig, annars kommer vi aldrig hitta någon lösning.
Tårar började rinna nerför Linas kinder. Orden som hon så gärna ville säga stockade sig i halsen. Hon ville skrika åt Jen. Berätta hur hon sårat henne, och sedan ge igen. Men hon sa igenting. Hon bara satt där och grät och drog i sin t-shirt. I soffan satt Jennifer och skruvade på sig. Hon kände sig skyldig, men inte kunde hon väl erkänna hur elak hon varit? Tillslut bröt Martina tystnaden.
  -  Det var Jennifer som började, sa hon.