BlackButterfly

Felicia suckar tyst för sig själv där hon sitter på verandan. Hon drar filten tätare runt sig och viftar bort några myggor som gör allt för att bita henne. Om man tar bort de kalla vindarna och alla irriterande myggor så skulle Norrland vara ett ganska fint ställe. Solen lyser fortfarande från en blå himmel, trots att klockan är nästan halv elva. Älven forsar fram hundra meter från henne. Hon har inte badat i den än, men de ska tydligen gå ner och ta ett dopp i morgon kväll. Hon längtar inte direkt, vattnet är så himla kallt. 

    Hon har varit här uppe i en vecka. En lång, tråkig vecka. Hon åker upp hit varje sommar för att träffa mormor och morfar. Hon, mamma och lillasyster Mona. Pappa följer aldrig med eftersom han och mamma är skilda. Det har de alltid varit, eller i alla fall nästan alltid. Inte så att de hatar varandra, men pappa har en tendens att gå mamma på nerverna, och tvärt om.

    För att överleva två veckor i tristess, borta från alla kompisarna och själva civilisationen, har Felicia tagit med sig massor med böcker och sin Mp3. De flesta av böckerna ligger fortfarande olästa i resväskan. Mp3:n däremot har hon använt flitigt. Hon har inte rört sig mycket ifrån sängen. Ingen ide, tycker hon, eftersom det enda som finns att göra är att titta på en tv med dålig mottagning på alla kanaler utom de på finska, åka till ICA, sola och samtidigt bli biten eller stungen av mygg och bromsar eller bada i älven. Inget av alternativen låter särskilt lockande. Eller ja, inget av dem lät särskilt lockande, inte förens idag. 

    Hon hade varit tvungen att röra på sig. Mona ville desperat ha ett frimärke till sitt vykort som hon skulle skicka till sin bästa kompis. Mamma var villig att bjuda dem på varsin glass om bara Felicia följde med. Hon gick med på det, men suckade högt flera gånger bara för att visa sitt missnöje. För att komma till Ica var man tvungen att gå längs ”den stora vägen”, som egentligen var väldigt liten, längs älven. När man kom till bågbron, den första av fem broar som ledde över älven, skulle man svänga vänster och sedan höger och fortsätta framåt tills man kom till ICA. Alldeles för långt för att gå, tyckte både Felicia och Mona, men den enda cykeln som fanns var trasig och mamma hade ingen lust att skjutsa dem när de lika gärna kunde gå. Allstå knöt Felicia sina gröna Converse, satte Mp3:n i fickan och började gå på grusvägen bort mot ”den stora vägen”. Bredvid henne gick Mona och försökte få tag i en av hörlurarna. Först låtsades hon inte om henne, men tillslut blev det så irriterande att hon gav med sig och räckte över den ena hörluren till sin syster. Ett brett leende spred sig över Monas ansikte. Felicia bara fortsatte att gå.

    När de nådde bågbron var Felicia redan varm i hela kroppen. Hon ångrade verkligen valet av kläder. Hon hade på sig en svart topp och mörkgråa jeans. Det hade varit snyggt en sval höstdag, men mitt i sommarvärmen såg hon bara malplacerad ut. Hennes syster hade på sig en rosa kjol som inte ens räckte till knäna och ett vitt linne. Det solblekta håret hade hon dragit bort från ansiktet med ett diadem. Åh, så hon avundades henne.

    När de kom till ICA och gick in bad Felicia en tyst tackbön till den som uppfunnit luftkonditioneringen. Hon ögnade igenom tidningsstället medan Mona valde bland glassarna. Tillslut bestämde hon sig för en sommarspecial och gick bort till kylen där glassarna låg. Mona stod i valet mellan en Magnum mandel eller en Snickers. Felicia valde en Magnum Strawberry White. När Mona väl valt glass – en Snickers – gick de fram till den enda kassan och betalade. Sedan satte de sig ute i solen på en bänk. Framför dem stod en byggnadsställning bredvid väggen. En ung kille, kanske ett par år äldre än Felicia, höll på att skrapa bort den nötta, röda färgen från väggarna för att måla dit ny. Även han var klädd helt i svart; ett par svarta bomullsbyxor och ett linne. Hans hud var brun efter många timmar i den heta solen. Det mörka håret låg i vågor på huvudet.

Han hade sett dem där de satt, och tittade på dem i smyg. Felicia hade sett det och fnittrat till.

”Vad skrattar du åt?”, hade Mona frågat.

”Ingenting”, hade hon svarat och fortsatt äta på sin glass.

Efter en stund gick han in i butiken. När han kom ut igen hade han en glass i handen. En likadan som Felicia hade. Hon fnittrade ännu mer, och Mona gav henne ilskna blickar.

Samma kväll hade mamma varit tvungen att åka till Ica för att köpa mjölk. Felicia anmälde sig genast frivillig att följa med. Tänk om han kanske var kvar?

Besviket såg hon att byggnadsställningen var tom när de kom fram. Hon gick upp för trapporna och in i butiken med mamma hack i häl. Den förste person hon såg när hon öppnade dörren var killen från byggnadsställningen. Deras blickar möttes för en sekund innan mamma drog med henne bort till mjölken.

    Hon börjar drömma sig bort där hon sitter på verandan. Tyst sjunger hon med i de lugna låtar som hon satt på repeat. Då tränger ett annat ljud in i hennes öron. Ljudet av en moppe som närmar sig. Hon ser upp, och visst är det en silverfärgad moped som rullar fram på grusvägen. Felicia ser tvivlande på den. Hit kommer det nästan aldrig någon, och kommer det någon så är det syster eller en gammal släkting som hon inte ens vet om att hon har. Men ingen av dem kommer så här sent, och definitivt inte på en moppe.

Mopeden parkerar snyggt utanför det fallfärdiga skjulet på tomten. När föraren tar av sig hjälmen ser hon vem det är. Killen från ICA. Hjärtat börjar slå hårdare i bröstkorgen medan frågorna hopar sig i huvudet. Vad gör han här? Varför skulle han vilja komma hit? Ser mitt hår bra ut?

Killen ler mot henne och börjar gå mot verandan där hon sitter. Hon sliter ut hörlurarna ur öronen.

-         Hej, säger han.

-         Hej, svarar hon blygt.

-         Jag heter Oliver. Jag såg dig vid ICA förut.

Han bryter inte på norrländska, snarare på stockholmska.

-         Felicia, svarar hon. Han har kommit enda fram till stolen där hon sitter nu. Mm, jo, jag var där och köpte glass. Ja, och mjölk.

-         Jo, jag såg dig båda gångerna, ler han.

-         Ja, jag såg dig också.

Hon vågar sig på att titta upp och möts av två nötbruna, glada ögon.

-         Du är från Stockholm hör jag, fortsätter han. Jag med. Är bara här uppe för att farsan fixade ett sommarjobb hos min farbror. Jag ska måla om hela ICA-butiken.
Än så länge har jag inte hittat något att göra här, utom att jobba. Det finns ju ingen i våran ålder här, utom vi.

-         Jag vet vad du menar. Felicia låter precis som vanligt, men på insidan skriker hon av lycka. Vi åker upp varje sommar, stannar i två, tre veckor för att träffa mormor och morfar. Sen åker vi hem igen. Vi bara är här, det finns inget att göra.

-         Du kan ju komma till ICA någon dag, om du vill alltså. Oliver tittar ner och det verkar nästan som om han rodnar.

-         Ja, det kanske jag gör, svarar Felicia. Jag har ju ändå inget annat för mig.

Hon ler stort. Det här kanske inte blir den tråkiga sommaren som hon trodde att det skulle bli.

   Lina såg på sig själv i helfigurspegeln som prydde garderobsdörren i hennes rum. Hon synade kritiskt den korta, vita kjolen som visade de vackert brunbrända benen och det gula linnet vars urringning slutade längre ner än vad hon var van vid. Var det allt för vågat? Hon slängde en blcik på klockan och insåg att hon ändå inte skulle hinna byta. Hon drog en hand genom det långa, solblekta håret, sedan gick hon raskt ut i hallen och lät fötterna glida ner i de vita ballerinaskorna som hon ställt fram dagen innan. Så fort hon öppnade dörren kände hon den välbekanta knuten i magen. Utan att tänka på det drog hon i linnet för att gömma den. Hon skämdes för den, och hon ville inte att någon skulle veta.
    Skolan låg bara ett stenkast från hyreshuset där Lina och hennes pappa bodde. Det var en stor tegelbyggnad som fyllde henne med rädsla och skam varje gång hon såg den. Och än värre var gruppen av elever som stod vid dörren. För henne var de som en blokad som hon inte skulle kunna ta sig förbi. Hon ångrade att hon inte satt på sig jeans istället. Hon sänkte blicken i marken när hon gick förbi, men hon behövde inte titta på dem för att veta att de gav henne överlägsna blickar.
  -  Bimbo, viskade Jen, högsta hönset i gänget. Hon viskade det tillräckligt högt för att Lina och gruppen runt omkring skulle höra, men tillräckligt lågt för att det skulle undgå lärarnas skarpa öron. Hennes röst ingav respekt. Ingen satte sig upp mot Jen, speciellt ingen som Lina.
Lina fortsatte in i skolan och bort mot sitt skåp. I magen vred sig knuten precis som den brukade. Dagen hade bara börjat, och ett ord som bimbo var Jennifers sätt att säga godmorgon. Hon gick genom korridoren bort till klassrummet där de hade svenska. Ingen så mycket som tittade på henne, och det var hon glad för. Även om hon ville bli sedd så ville hon vara osynlig för alla på skolan. Hon visste hur de skulle reagera om de såg henne. Orden flög redan genom hennes huvud och hon bara väntade på att någon skulle uttala dem. Bimbo. Hora. Slampa. Men ingen sa något. Tacksamt svängde hon in i klassrummet och satte sig längst bak i hörnet.

   Margareta, deras lärare, stod längst fram och pratade om grammatik. Lina skrev inte ned vad hon sa, hon visste redan allt det här. De hade gått igenom samma sak i en vecka nu, men det var fortfarande bara hon som förstod. Margareta log mot henne innan hon vände sig mot resten av klassen och suckade. Ingen lyssnade på henne. De satt i olika privata samtal om vad som hänt under sommarlovet eller vem som var snyggast på skolan just nu. Eftersom Margareta visste att det inte ledde någonting till att be dem vara tysta så lät hon dem som vanligt gå en kvart tidigare. Lina tog lång tid på sig att plocka ihop sina böcker. Hon kände sig säkrare i klassrummen än i ute korridoren. Hon drog lite i linnet och gick ut. Vid hennes skåp stod Jen och hennes vänner. En av dem, Lina trodde att hon hette Martina, stod lutad mot skåpet, och hon gjorde ingen ansats till att flytta på sig.
   -  Ursäkta, sa Lina tyst. Martina låtsades inte höra. Lina höjde rösten och upprepade sig.
   -  Jasså, du vill komma in här? Varför sa du inget? sa Martina, men hon flyttade inte på sig. Jen fnittrade och log segervisst. Lina suckade och gick bort mot nästa klassrum. I huvudet förberedde hon redan en ursäkt till att hon inte hade några biologiböcker med sig. Linus, deras biologilärare mötte henne i dörren. Han log mot henne. Lina drog i linnet.
  -  Vilken tur att du kom, Lina. Jag skulle vilja prata med dig. Hon böjde ner huvudet. Han vet, tänkte hon. Han vet, och nu tänker han se till att hela skolan får reda på det. Linus ledde fram henne till en stol och satte sig sedan mittemot henne.
  -  Jag har tittat på dina betyg, de är väldigt bra.
  -  Mm, fick han till svar.
  -  Men du verkar väldigt, ja,  ensam… Det är inget du skulle vilja berätta för mig? Du vet att du kan lita  på mig va?
  -  Det är inget, svarade hon. Han försöker bara hitta något som är värt att berätta för hela skolan. Lita på honom? Jo visst!
  -  Okej. Något besviket gick Linus för att öppna dörren till resten av klassen.
   Efter lektionen kom Jen fram till Lina.
  -  Om jag får reda på att du sa något så blir det synd om dig, väste hon. Hennes grå ögon sköt blixtar, men bara så att Lina såg det.
   Under lunchen fick Lina sitta ensam vid ett av de tråkiga plastborden. Flera gånger hade andra av skolans elever stött emot hennes stol. Vissa gånger riktigt hårt. Trots att ingen sagt ”ursäkta” hade Lina alltid svarat ”det gör ingenting”, och varje gång hade en hand smugit sig ner och dragit i linnets nederkant. Efter lunchen gick hon till sin mentor Pontus och sa att hon mådde illa. Han sa att hon nog skulle gå hem och hoppades att hon snart skulle må bättre. Hon drog i linnet och hoppades att han hade rätt. Hemma satte hon sig vid skrivbordet. Hon tvekade om hon skulle sätta på dator eller inte, men bestämde sig tillslut för att läsa lite istället.
När hennes pappa kom hem hade hon middagen färdig. Spagetti och köttfärssås. Han log och kramade om henne. Klockan var kvart över tio och maten hade varit färdig länge, men Lina brydde sig inte, hon var bara glad att hennes pappa var hemma och att hon slapp vara ensam. På hans fråga om hur det varit i skolan svarade hon att det varit bra. De hade fortsatt med grammatiken, men det var så lätt att det nästan var tråkigt.
- Det är min flicka, sa henne pappa och rufsade till henne i håret.

   På natten hade hon svårt att sova. Tårarna ville ut, men hon ville inte att pappa skulle tro att hon var ledsen. Hon ville fortsätta vara hans duktiga flicka. Hon ville inte att han skulle behöva skämmas för att han hade en bimbo till dotter.

   Nästa morgon när hon kom till skolan var skolgården tom. Det fanns ingen Jennifer som mötte henne vid dörren, inga killar som lirade fotboll in i det sista och inga överseende lärare. Hon gick in i skolan och bort till sitt skåp. Alla undvek att titta på henne, höll sig inom sina små grupper. Hon sökte efter Jen och hennes gäng med blicken med kunde inte hitta dem. Hon hämtade sina saker och gick bort mot klassrummet. Den högra handen drog konstant i dagens tunna t-shirt. Linus kom ut genom lärarrummet. Han vinkade henne till sig. Lina tittade frågande på honom, men följde med in i lärarrummet. Där satt Jen och hennes vänner. Genast tittade Lina ner i marken. Linus bad henne sitta ner.
  -  Lina, började han. Är de här flickorna snälla mot dig? Lina svarade inte. Hon kunde känna Jennifers giftiga blickar. Orden som hon gång på gång sagt till henne, ”Säger du något så blir det synd om dig”, slog inuti.
  -  Lina, du måste berätta för mig, annars kommer vi aldrig hitta någon lösning.
Tårar började rinna nerför Linas kinder. Orden som hon så gärna ville säga stockade sig i halsen. Hon ville skrika åt Jen. Berätta hur hon sårat henne, och sedan ge igen. Men hon sa igenting. Hon bara satt där och grät och drog i sin t-shirt. I soffan satt Jennifer och skruvade på sig. Hon kände sig skyldig, men inte kunde hon väl erkänna hur elak hon varit? Tillslut bröt Martina tystnaden.
  -  Det var Jennifer som började, sa hon.

Hon står på bryggans allra yttersta kant. Den är täckt av nattens frost, det känner hon mot sina bara fotsulor. Hon darrar till i den kalla nattbrisen. Blicken är riktad mot horisonten. Solens sista strålar leker i vattnet. Stjärnorna har tänts på den mörka himlen. Bakom henne lyser månen svagt. Den är ny. Formad som ett komma i en text som ingen kan se. Det är tyst omkring henne. Hennes hud har börjat knottra sig av kylan. Hon är tunnklädd. Ett tunt linne och ett par linnebyxor är allt hon har på sig. En varmare jacka ligger vid en sten där bryggan håller fast i marken. Där står även hennes skor prydligt uppställda. Vita sneakers från Nike. Inte hennes favoritskor direkt, men det är vita sneakers man ska ha nu för tiden. Desto dyrare, desto bättre. Den som inte följer trenden här blir det synd om. Endast därför har hon köpt dem. Och det är av samma andledning som jackan som ligger bredvid är av märket Everest och grön. Grönt är fint, det tycker hon också. Men jackan är inte fin. Ändå har hon köpt den. För alla andra har sånna jackor. Men hon är inte som alla andra. Hon vill ha en blå kavaj och röda Converse istället. Men hon vågar inte. Hon är feg. Orden slår mot hennes tomma insida. Ekar länge för att hon verkligen ska uppfatta dem. Hon är feg. Hon vågar inte gå emot trenden. Hon har sett vad som händer dem som gjort det.
En kille, nyinflyttad, hade haft på sig svarta gympaskor från DinSko och en enkel svart jacka från H&M. Det första de andra killarna sa till honom var ”Bög”. De hade ingen andledning över huvud taget. Han hade bara fel kläder på sig. Under flera veckor trakaserade de honom, enda tills han insåg vad felet var; han såg annorlunda ut. Så han blev en i mängden han också. En av skolans robotar, klädda i vita sneakers, jeans, munkjacka och gröna, dyra jackor. En som gjorde precis som alla andra. De sket i skolan, de rökte på rasterna. Och ingeting hade hon gjort för att gå emot det. För hon är feg.

Ännu en kall vind sveper in över bryggan. En vit dimma svävar över vattnet, som om älvorna dansade på ytan. Hon tar ett djupt andtag, sväljer högt och andas in djupt igen. Hon skakar nästan av kylan. De vita tandraderna slår ihop, gång på gång, men hon märker inget.

Hon vill inte vara en robot längre. En sån som gör precis som alla andra. Hennes lungor har redan fått i sig för mycket rök. Hennes sinne alldeles för mycket skit. Hon vill inte längre, men att stå emot, vara rebellisk, det skulle hon aldrig klara av. Det här är hennes enda alternativ.

Vattnet guppar. Det slår emot bryggan med ett litet kluck då och då. Ibland stänker det upp mot hennes tår. Det är iskallt. Som små vassa nålar som någon sticker in. Det är så lätt att bara ta ett enda litet steg. Rakt ner i det mörka, iskalla vattnet, och sen skulle allt vara över. Hon skulle bara behöva låta sig dras ner mot bottnen och stanna där. Svårare än så är det ju inte. Eller? Tvivel börjar röra sig inom henne. Vågar hon verkligen? Tänk om hon ligger där nere i evigheter innan det tar slut? Sedan ruskar hon sakta på huvudet. Nej, nu ska hon göra det här. Den här världen är inte så bra som den kan verka för någon som bara tittar på. För någon som bara ser den där perfekta ytan av robotar och snälla föräladrar. Den personen skulle aldrig förstå helvetet som hon levde. Det är lika bra att det får ta slut nu.

Så tar hon det avgörande steget. Rakt ut i tomma luften. Fötterna slår hårt emot den kalla ytan. Vattnet som stänker upp omringar hennes kropp då den fortfarande hänger i luften och det finns kvar även när hon är under ytan. Om hon hade lyssnat noga hade hon hört när det slår mot den rubbade ytan som regndroppar. Men hon lyssnar inte. Hon låter mörkret och kylan omfamna henne. Hon låter det dra henne ner mot bottnen. Små vattenbubblor ringlar upp mot ytan. En svag duns hörs när hennes fötter slår emot sanden på bottnen. Där finns knappt några stenar eller något skräp. Bara sand och vatten.

Hennes lungor skriker efter luft, men hon stannar kvar nere på bottnen. Hon vill inte upp, vill inte tillbaka. Hon vill bli fri. Men tanken rör ändå vid henne. Tanken att om hon skulle fortsätta sitt liv, då kanske allt skulle lösa sig tillslut. En salt tår blandar sig med vattnet. Inom henne skriker hennes hjärta att hon ska simma uppåt. Att hon ska fortsätta leva. Hon stretar emot. Föreställer sig att de står där uppe nu, de som bestämmer här omkring. Hon gör allt för att det ovan ytan ska kännas mer skrämmande än det som finns under den. Det som tillslut får henne att släppa taget om bottnen, kylan och mörkret är en liten, vilsen fisk som styker sig mot hennes ben. Fjällen skär som små knivar mot huden och beröring skrämmer henne. Hon är inte ensam här nere. Hennes krafter har sinat i bristen på syre, men trots det lyckas hon skuta ifrån. Den svaga månskäran ger ett välkomnande ljus ovan ytan, och med sina sista krafter tar hon sig upp.

Ett enda andetag är allt som behövs för att hon ska förstå. Förstå att döden inte är menad för henne, inte än. Förstå att hon älskar livet, även om det är ett helvete. Natten är fortfarande mörk för den som nu öppnar ytterdörren, men för henne är den ljus som en sommardag. Stjärnornas klara ljus bländar henne när hon öppnar ögonen, men hon tittar inte bort, hon blundar inte. Hon ser rakt mot dem och försöker komma på vad som kunde vara så hemskt att hon missat de vackra sakerna med livet.

Hon drar tacksamt på sig den varma jackan och Nike-skorna. Sakta börjar hon gå på stigen som leder tillbaka hem. Hon huttrar, men det bekomer henne inte det minsta. Hon kan i alla fall känna någonting. Hon super in allting med blicken. Det är som om hon aldrig sett björkarna utanför korvkiosken förut, även om det är där hon spenderar sina dagar. Aldrig har hon lagt märket till fåkelholken som sitter spikad bakom stopskylten. Nej det är mycket hon har missat, mycket hon har att ta igen. Som att köpa de där röda Conversen hon såg förra veckan. Och ta på sig den blåa kavajen hon fick av mormor i sommras.

Daggen höll som bäst på att lägga sig tillrätta på blombladen. Det var en stjärnklar sommarnatt, inte ett enda moln kunde urskiljas på den mörka himlen. Luften var varm. I en trädgård hade timern ännu inte slagit av, utan små lampor spred ett varmt ljus över rabatterna. Kyrkklockan stod på halv tre, men dess visare hade stått så väldigt länge. Det fanns ingen i närheten som orkade klättra upp för att vrida upp den igen.

Från många av villorna vid stranden kom ljudlig musik. Musikgenren var blandad. Från ett hus kom gamla schlagerdänger och från ett annat vrålades hårdrock. Ungdomar satt på stranden med filtar om sig och dansade runt en stor brasa som man tänt. Några av killarna sparkade en fotboll mot några tomma ölburkar som man ställt upp som på en bowlingbana. Havet låg alldeles stilla nedanför dem.

 

Vardagsrummet i en av villorna var proppat med folk. Kvinnorna hade på sig tunna sommarklänningar och männen hade tunna skjortor i olika somriga färger till shorts. De svängde loss till en gammal countryklassiker. De stora glasdörrarna släppte ut gästerna på verandan om de så ville. Två kvinnor stod i ett hörn av den och rökte medan många andra stod och konverserade med en tallrik i handen som de fyllt med diverse plockmat.

På husets övervåning låg barn i alldeles för stora sovsäckar och sov. Leksaker låg spridda över golvet och dörren stod på glänt. I ett av sovrummen satt en tonårstjej fortfarande framför datorn. Msn var igång och hennes fingrar såg ut att flyga över tangentbordet. Hon var rädd att knattrandet skulle väcka de små, men oron var överflödig. Barnen i rummet bredvid skulle inte vakna om det så skulle ramla in ett kylskåp genom fönstret. Tonåringens namn var Jennifer, men på msn kallade hon sig Solglasögonfreak.

      Solglasögonfreak säger:

     Värst vad hög musik alla måste spela…

      Danne, det går bra nu säger:

     Ja, jag hör det enda hit bort

      Solglasögonfreak säger:

     Hahaha :D

      Danne, det går bra nu säger:

     Snacka om dålig musiksmak de har

     Solglasögonfreak säger:

     Ja, kanske det. Men din är inte mycket

     bättre :P

      Danne, det går bra nu säger:

     Är den jue! Bara för att du inte gillar

     Petter...

      Solglasögonfreak säger:

     brb, mamma ropar...

      Danne, det går bra nu säger:

     ok

 

Jennifer satt kvar vid datorn en stund till, även om hon visste att mamma väntade en trappa ner. Hon ville inte lämna Daniel, tänk om han loggade ut? Tillslut reste hon i alla fall på sig och tassade tyst ut genom dörren och bort mot trapporna. Ju fortare hon kom tillbaka, desto längre stund skulle hon kunna prata med Daniel.

Plankorna i golvet gned sig mot varandra och det uppstod ett gnällande ljud när hennes fötter rörde vid dem. Hon tog sig smidigt fram mellan de dansande paren och fann sin mamma mitt uppe i en högljudd konversation med en av de manliga gästerna.

”Där är du ju, älskling” sa hon och fnittrade. ”Det här är Kristian. Du vet, pappas bror. Han från Stockholm”.

”Ja, jag vet” svarade Jennifer. Hon kunde känna att hennes mamma var ganska berusad. ”Var det därför du skrek på mig? Du vet att du kunde ha väck de små?”

Hennes mamma tittade på henne med stora ögon. Jennifer kunde urskilja ett svagt dis över den blå irisen. Ett skratt slapp fram mellan de rödmålade läpparna.

”Väcka de små? De vaknar inte så lätt ska du veta. Men det var inte därför jag ropade. Du är snart vuxen, 17 år och allt. Du borde mingla med oss här nere, inte leka barnvakt åt sovande ungar”. Hon log. Jennifer tittade på henne. Hon tyckte inte om vad hon såg. Hennes mamma var så full att hon inte ens kom ihåg att hon tre timmar tidigare sagt åt henne att stanna på sitt rum, att det här var en fest för vuxna.

 

Jennifer vände på klacken och gick upp för trapporna igen. Innan hon var enda uppe vred hon på huvudet och tittade ner mot platsen där hennes mamma satt. Hon verkade helt ha glömt bort samtalet hon just haft med sin dotter. Jennifer återvände till datorn.

       Solglasögonfreak säger:

     Mammor alltså! De är bara såå jobbiga!

      Danne, det går bra nu säger:

     Skojar du eller? Din morsa kan

     knappast vara värre än min

      Solglasögonfreak säger:

     Klart hon kan!

      Danne, det går bra nu säger:

     Vi säger såhär. De är lika jobbiga

      Solglasögonfreak säger:

     Okej då ;)

     Danne, det går bra nu säger:

     När sa du att du skulle åka till Cypern?

 

De pratade en liten stund till. Dessa onödiga konversationer var vad Jennifer levde på om kvällarna. Hon tyckte så mycket om Daniel. Om inte han hade skaffat msn, så hade nog inte hon heller det. Om hon bara kunde få honom att inse hur mycket hon tyckte om honom, med det var en omöjlighet. De var så bra kompisar, hon ville inte riskera det genom att berätta att hon var kär i honom.

Musiken fortsatte att vara hög, men countrymusiken byttes ut mot lite modernare pop. Jennifer stängde av datorn och kröp ner under täcket. Hon kunde höra de vuxnas högljudda röster och sin mammas falska sång. Hon sjöng med till Mariah Carreys ”We Belong Together”. Det var till den här låten som Jennifer flöt bort till drömmarnas värld.

 

Brasan är nu bara en stor hög av glöd. Runt omkring den ligger de flesta av ungdomarna och sover. Snarkningarna från en av killarna bryter tystnaden som nu lagt sig över stranden. Sanden har runnit innanför hans t-shirt, men han märker ingenting. En svag bris förs in mot land. Vattenytan krusar sig vackert. Bortom horisonten höjer sig en guldgnistrande sol. Den speglas i det mörka vattnet. Ännu en sommarnatt har övergått till att bli ett minne.

De flesta av oss ser nog på livet som en självklarhet. Vi ser på våra vänner och vår familj och vi förväntar oss att de alltid kommer att finnas hos oss, även om vi innerst inne vet att så inte är fallet.
Igår när jag slog på tv:n hamnade jag i ett pogram om en man som nyligen haft cancer. Innan diagnosen hade han varit som som de flesta män; händig och snäll, men de har sina dåliga sidor också. Han bodde i USA tillsammans med sin fru och deras två barn. Grannarna såg han på som vänner. En ganska vanlig amerikansk familj alltså.
Sedan kom beskedet. Mannen hade en mycket ovanlig form av cancer. Han insåg att livet kunde ta slut vilken sekund som helst. Hans vänner och familj, de viktiga personerna i hans liv som han nästan tagit för givet, de förstod det också.
Med cancern kom en vändpunkt för dem. Det var som en ny start på livet. Ett liv där varje sekund var oerhört viktig. Mannen förstod att hans vänner och familj betydde mer för honom än han trott. Med denna nya syn på livet började han hjälpa andra. När hans grannar åkte på semester en vecka tog han några vänner till hjälp och renoverade deras kök. Inte bara för att det behövdes. Han gjorde det för att visa hur mycket de betydde för honom.
Efter en tredje operation stod det klart att mannen skulle klara sig, men cancer hade satt sina spår.


Att pogrammet egentligen handlade om att göra om deras hus spelade ingen roll. Det var deras historia som ryckte med mig. Jag vet att jag kommer bära med mig det här ett litet tag för att sedan glömma bort det, för sån är jag. Vad jag hoppas är att du som läser det här inte är som jag. För det här är något som vi alla borde tänka på. Livet är bara till låns. En vändpunkt som denna får mig att inse det.

Världen på en filmduk. Den speglar mycket av vår vardag. Men spegeln förvränger bilden och gör den perfekt. Hjälten vinner över det onda. Prinsessan får sin prins. Så är det inte i vår verkliga värld. Våra hjältar är inte de som är störst, bäst och vackrast. De räddar inga liv. Men det är väl så vi vill se på det. Vi vill se en snygg Tom Cruse som räddar oss från utomjordingar. De som verkligen räddar världen, de känner vi knappt till.
Världen är inte heller så som den är i tonårsfilmer, där tjejen som spelar huvudrollen alltid tar sig igenom alla svårigheter och får killen i sina drömmar. Ofta är hennes svårigheter ingenting alls jämfört med våra. Hon tar sig förbi jobbiga föräldrar och populära tjejer somförsöker fånga samma kille.
Vi tar oss igenom långa dagar av svett och tårar. Stressar till skolan. Pluggar järnet för att få bra betyg. Vi försöker vara sociala och få många vänner samtidigt som vi gör allt för att få en glimt av killen som vi tycker om. Sedan går vi hem. Gör våra läxor, går på fotbollsträningen, åker hem, äter och pluggar inför provet nästa dag.
Därtill finns kravet att alltid se bra ut, vad som än händer. För om man inte gör det så är man töntig. Udda. Inte som alla andra. Så som man egentligen borde vara. Sig själv. Utan den perfekta ytan. Så som tjejen i filmen är, och hon klarar sig ju bra. Men utan våran perfekta yta är vi ingenting. Vi blir lämnade ensamma, även om det är så alla strävar efter att vara. För idealet är ju att vara sig själv och att vara perfekt. Men med våra krav på perfektion är det en omöjlighet.
Men tjejen i filmen fixar det här hur lätt som helst. Det är så vi vill att det ska vara, därför är det så vi visar upp det. "Titta här så bra vi har det."
Genom filmer kan vi få våra drömmar att gå i uppfyllelse, hur omöjliga de än är.

Among all the butterflyes in the world
There is one black
It's kind of lonely
And different from all the rest
But special somehow

The black butterfly is me
I'm different
I'm kind of lonely
But I'm special
Just like you

Fyrverkerierna sprängs på himlen
Det ser ut som om det brinner bortom träden
Brinner röda, gröna och blåa eldar
Det nya året har kommit
Jag har längtat efter det
Men nu känner jag ingen skillnad
Idag är samma som igår
Även om jag vet att det nya året är här
Jag hoppas så att 2006 ska bli ett underbart år
Gott Nytt År ska jag väl säga
Vi får hoppas, allihopa, att det blir ett Gott Nytt År

Du säger att tårar är ett tecken på svaghet
Att man inte ska gråta när man är ledsen
Men jag gråter i alla fall
Jag låter tårarna rinna när de vill
För du förstår inte varför jag gråter
Du förstår inte heller känslan som kommer efteråt
Du vet bara att tårar är en svaghet
Att de visar ens svaga sida
Men det är inte sant
De berättar bara att dina sorger har övergivit dig
Om så bara för ett par sekunder